Från en trött cyklist.

Idag var hela veckans gäng samlade och vi är så många som 17 st så det är riktigt roligt. Osby Cykelteam vek tyvärr idag ner sig rejält efter några tuffa dagar. Mattias fick upp frukosten och fick vända efter drygt en mils cykling med sinande krafter. Spansk matkultur är inte att leka med. Själv så kände jag mig till en början stark och vi öppnade första 15 km i ett 40+ tempo. Km/h i timmen då och inte ålder. Efter Zahara blev det lite tuffare med små men branta backar. Små backar här är större än största hemma. Efter knappt fyra mil var vi framme vid veckans andra hors categori klättring. The beast of el boyar, 15 km med en snittlutning på 5%. Återigen klättrade jag efter pulsklockan och den skulle helst ligga runt 75% och ej över 80. Gick väl bra till en början och några starkare cyklister sågs försvinna framför mig. Farten hölls hyfsat men ju närmare toppen desto högre puls. Kändes som att åka på en heltäckningsmatta som för varje hundra meter blev lite yvigare och mer behårad. Lika roligt som det är att klättra när man känner sig stark, lika tråkigt är det när all energi och moral sakta, i takt med varje höjdmeter, försvinner ur kroppen. Väl på toppen så var enda längtan att ta sig hem så fort som möjligt, en varm dusch och få sova några timmar. Har varit svårt att fylla på depåerna då matlust saknas så kanske är det samma baskilusker som Mattias har eller så har det helt enkelt varit för många höjdmeter på för kort tid. Vi får se imorgon.

 En stackars sjukling

På toppen

Gladare utanpå än inuti. Ville bara hem.